Behandlingshem - där beroendekedjor kan brytas!

När jag för första gången satte foten på ett behandlingshem för alkohol och droger, var jag inte där för min egen skull. Eller, delvis, eftersom beroendesjukdomen i allra högsta grad är en familjesjukdom. Men jag var främst där som orolig anhörig, fylld av nervositet och även sorg. Min familjemedlem hade kämpat med beroende under flera år och vi hade till slut nått en punkt där vi insåg att vi var maktlösa. Vi tog därför kontakt med hans arbetsgivare som direkt valde att agera och nu var vi alltså på väg till ett behandlingshem långt borta. Det skulle tydligen vara bra att byta miljö.

‍

Hela bilresan till behandlingshemmet kändes som en evighet. Jag stirrade ut genom fönstret under 80 mil men såg ingenting av landskapet som susade förbi. Det var overkligt och jag hade en upplevelse av att min anhörige skulle bli kastad till vargarna. Att han, som var ”normal”, han som hade jobb, social status, vänner… Nu skulle han behöva vistas inlåst bland parkbänksalkoholister, kriminella och förtappade. Vad hade vi gjort?

‍

Jag behövde inte mer än att köra in på parkeringen för att förstå hur fel jag hade haft. De första som hälsade oss välkomna var en samling… människor. En äldre kvinna med vänligt leende, en yngre man med välstruken skjorta och en medelålders bullrig man med högt skratt och nyfiken blick. De andra patienterna var självklart, precis som min anhörige, helt vanliga människor. Någons granne, kollega, pappa, mormor och vän. Människor som, precis som min anhörige, haft otur att bära på en genetisk sårbarhet och drabbats av olyckliga omständigheter. Någon som även de drabbats av en förvärvad kronisk, progressiv och dödlig sjukdom- beroendesjukdomen.

‍

Patienterna på behandlingshemmet representerade alltså ett tvärsnitt av samhället. Alla samhällsklasser, kön och tillhörigheter gick att finna där under samma tak. Gemensamt hade de beroendesjukdomen och att de pausade livet i några veckor för att arbeta med att hitta sitt tillfrisknande. De strävade efter att nå acceptans, förståelse och insikt. Allt fick ta plats och synas under den resan– känslor, undantryckta sorger, trauman, invanda mönster och oönskade beteenden. Bortom titlar, försvar och fasader, hände något fantastiskt. Troll spricker ju som bekant i dagsljus och fram kunde i stället hopp, ärlighet och drömmar få ta plats.

‍

Jag insåg då hur avgörande behandlingshem är, inte bara för min anhörige utan för alla som kämpar mot beroende. Ett bra behandlingshem är en trygg och tillåtande plats där alla människor kan få en nystart, där familjer kan återförenas och där liv kan byggas upp igen. Där kan beroendekedjor för kommande generationer faktiskt brytas.

‍

Min älskade anhörige kunde, tack vare möjligheten från sin arbetsgivare, fortsätta att leva ett fullgott liv och dessutom bidra i sin yrkesroll under ytterligare många år efter sin behandling.

‍

Idag arbetar jag på ett behandlingshem, Alfagruppen i Norrbotten. Vi har förmånen att faktiskt få utgöra den plats där förändringen sker, varje dag.  När arbetsgivare hör av sig till oss för stöd och hjälp blir jag påmind om vägen till där jag är idag. Jag är genuint stolt och glad över att få vara en del av lösningen, att få ge tillbaka och att hjälpa andra att hitta sin väg - för att jag vet att det fungerar.