Att bryta tystnaden: Förstå och hantera beroende på arbetsplatsen

Jag blev ombedd att skriva en gästkrönika om riskbruk, missbruk och beroende för arbetslivet och jag vill genast tydliggöra att jag inte är specialist inom psykologi eller psykiatri. Allt i denna gästkrönika är min egen personliga reflektion efter att ha växt upp med föräldrar med problematik, mina egna erfarenheter i problematiken samt kunskapssökande och ”trial and error” i snart 20 år.

‍

Jag vill som lekman kortfattat förklara följande begrepp:

Riskbruk: Kvantitet - ”Jag dricker på ett sätt som riskerar min egen mentala och fysiska hälsa, till exempel, jag dricker mer än 4 enheter vid ett och samma tillfälle eller mer än 10 enheter på en vecka” enligt Socialstyrelsens rekommendationer.

Missbruk: ”Jag intar alkohol i kroppen på ett sätt som kroppen inte klarar av att bryta ner, och detta åtföljs av en beteendeförändring. Här riskerar jag inte bara konsekvenser utan får faktiska konsekvenser av mitt drickande. Eftersom Narkotika är olagligt finns det inte något riskbruk utan narkotika klassas direkt som missbruk.

Beroende: Jag förlorar valet att dricka eller inte dricka, här går jag från ett dryckesproblem till ett nykterhetsproblem. Genom mitt ökade intag förändrar jag mitt belöningscentrum i hjärnan så jag ej kan sluta att inta alkohol och/eller substans.

Enkelt eller hur… Personligen så är jag övertygad att vi alla skulle finna dessa ämnen lite mer intressanta om vi ser lite djupare på vad som ligger under ytan, särskilt det mänskliga perspektivet.

En av de mer intressanta aspekterna när vi tittar närmare på missbruk och framför allt beroende är att vi har att göra med en problematik som under en väldigt lång tid säger till mig själv ”att jag inte har ett problem”. Detta är även utan tvekan det mest utmanande vi som arbetsgivare står inför. I ”ca 99 fall av 100” så har vi tyvärr att göra med en person som aktivt motarbetar all hjälp, då jag som beroendeperson inte anser att preparaten är problemet utan tvärt emot en lösning på alla mina problem. Det är även därför det svenska vårdvalet och öppenvården ofta inte fungerar eftersom jag själv bestämmer när jag ska söka vård, jag bestämmer själv vart jag skall söka vård, sekretess med läkare samt att jag själv bestämmer om jag skall springa till apoteket och inte bara hämta ut min medicin utan även ta min medicin. Applicera denna vårdprincip till en människa i ett aktivt beroende… utifrån sjukdomsförloppet så är de flesta fall tyvärr dömda att misslyckas…

Utmaningen ligger även i tidsaspekten: Beroendesjukdomen går generellt i flera generationer, har mina föräldrar utvecklat ett beroende så har jag avsevärt mycket större chans att själv utveckla ett beroende. En resa in i ett beroende är generellt 10 till 15 år, och vad som är viktigt att inse är att de fysiska signalerna först uppstår efter 10-12 år! Utifrån längden av sjukdomsförloppet och min egen förnekelse så blir jag tragiskt nog under dessa 10-12 år även en expert på att hålla en perfekt fysisk fasad utåt…

Varför? Skamfyllda konsekvenser…

Vad som sker är att det efter en tid långsamt börjar komma in konsekvenser i mitt liv. Jag går ut och tar ett glas vin med en kollega. Efter detta så åker kollegan hem till sin familj medan jag hamnar i ett område utanför stan (läs eller i ett annat land) i en lägenhet med personer jag enligt min tidigare egna nyktra moral aldrig normalt skulle umgås med. Dessa konsekvenser blir mer och mer skamfyllda och börjar snart ske varannan vecka eller till och med veckovis. Utifrån sjukdomsförloppet så blir jag en expert på att ljuga, dupera och manipulera kring min problematik, och det mest skrämmande är att det oftast sker helt omedvetet. Jag börjar tro på mina egna lögner för att rättfärdiga mitt beteende och min växande brist på självtillit till mig själv. Ju längre tiden går, desto mer tappar jag kontrollen, och här kommer även ytterligare en intressant aspekt in: Kontrollbehovet! Eftersom jag mer och mer tappar kontrollen över mitt drickande (läs liv) leder detta till att jag fanatiskt försöker kontrollera min omgivning på grund av min ökande känsla av kontrollförlust. Det är sannerligen tragiskt när bristen av självtillit börjar göra sig mer och mer påmind. Har jag som barn växt upp med problematiken genom mina föräldrar så har jag även vid en väldigt ung ålder insett att jag endast kan lita på mig själv. När jag nu under ett sjukdomsförlopp inser att jag inte ens kan lita på mig själv då jag gång på gång sviker mina egna värderingar och moral. Följden av detta blir ett eskalerande självhat. Detta självhat blir en fruktansvärd självdestruktiv del av sjukdomsförloppet och är även anledningen till att jag mer och mer (läs söker) finner situationer och/eller personer som uppfyller ”en skadande funktion mot mig själv”. Det mesta som är direkt farligt eller/och skadligt för mig själv blir jag genast attraherad av. Ser jag på mig själv så ser jag klart och tydligt idag att detta var ett beteende som grundandes i mig redan vid barnsben.

Vi sitter på fantastiska möjligheter som arbetsgivare. För att identifiera och genom det hjälpa de personer som behöver hjälp i arbetslivet så har vi framför allt två verktyg till vårt förfogande:

1. Utbilda chefer att gå från oro till handling omedelbart när de känner att något inte stämmer med sin medarbetare (kontakta Chefsstöd och HR)

2. Arbetsplatstester med fler preparat och snabbare svarstid, där positiva resultat omedelbart följs upp av en medicinsk utredning med specialistläkare samt vid behov rehabilitering.

Vi kan genom systematiskt arbete tillsammans med arbetsplatstester skydda verksamheter och därigenom rädda liv!

P.S.

Till sist vill jag tillägga att jag hoppas innerligt att vi snarast likställer vår lagstiftning när det kommer till rehabilitering av narkotika och alkohol. Varför detta bör ske snarast är på grund av det eskalerande läkemedelsmissbruket i Sverige där exempelvis ”Oxynorm/Oxycodone/Oxycontin” är ett ökande problem. Min fru Lina blev erbjuden Oxynorm som smärtstillande innan lustgas och Epidural i förlossning för 14 månader sedan. När vi talar om att inte rehabilitera narkotika så tror jag att vi ser framför oss en ”klassisk narkoman”. Frågan blir lite mer utmanande när en kvinna efter förlossning eller för den delen en människa som går in i ett beroende efter att ha genomgått en käk operation. Det vore även här fantastiskt om vi någon gång i framtiden får tydlig och klar statistik direkt på dödscertifikat av alla dödsfall som härleds till alkohol och droger i stället för att det endast står de direkta orsakerna, t.ex. ”leversjukdom, hjärtproblem eller annan organpåverkan”. Tyvärr är det så att när en person avlider till följd av dessa komplikationer kommer alltid dessa specifika/direkta sjukdomar eller organpåverkan att listas som orsak till dödsfallet, i stället för DEN UNDERLIGGANDE PRIMÄRA SJUKDOMORSAKEN, T.EX. SVÅRT ALKOHOLBRUKSYNDROM.

Allt gott,

David Lindström

‍